Xmas on the move.

Detta hände alldeles nyligen, jag måste helt enkelt skriva om det omgående, även om det till och med är under arbetstid.

En kund kom in och köpte en rattkälke samt en snowboard. Dessa skulle såklart vara julklappar (vad annat?) och han ville ha dem inslagna i presentpapper. Jag suckade djupt inom mig, ty jag kunde endast föreställa mig ansträngningen som låg framför mig. Denna kund skiljde sig dock från andra kunder. Mitt i processen av att slå in rattkälken slängde han plötsligt in en hand i arbetet. "Ska jag hålla här?" "Vänta, jag tar tejp."

Det var mig en fröjd, snyggt inslagen blev kälken också, med våra gemensamma krafter. Han tackade och vi sade adjö med ett hurtigt "God Jul!".

Jag har officiellt upplevt min första lilla stund av jul-fiilis.

Paramore: Live and awesome.

Min vana trogen att berätta om saker och ting här på bloggen en vecka eller mer efter att de faktiskt inträffat (alternativt aldrig berätta om dem, då händelserna jag ska informera om plötsligt känns löjligt avlägsna), kommer nu en berättelse om förra veckans måndag, en glädjens dag, ett äventyr i Stockholms stad som slutade i total eufori. Jag såg nämligen mina musikgudar Paramore live för första gången. 30 november 2009, 18:30. Det blev hela hösthalvårets höjdpunkt, bortsett från julen. Eller faktiskt slog det julen också, vet jag redan nu. Fast jag verkligen gillar julen.

Med mig hade jag min kära Victoria AKA Svetlana från Moskva, som råkade ha en nära släkting i tjänst på Rosella. Resultatet blev eskort tur och retur i dennes hytt med en bekväm säng och en stor televisionsapparat, något utöver den vanliga trippen över Ålands hav, med andra ord.

Väl framme i Stockholm hade vi även ordnat med övernattning hos en av Victoria miljoner kusiner (egentligen 15, men i mina ögon som endast blivit välsignad med 5 stycken är 15 en hiskelig summa), dit vi vid ankomst till staden for och släppte av vår packning. Så fort vi ätit friterad kyckling, såklart! I luvs me sum fricken!

Så till kvällen. Låt oss kort sammanfatta de mindre intressanta delarna av kvällen. Vi stod i kö, vi stod i kö framför irriterande typer och bakom ännu mer irriterande typer, vi stod i en kö som inte rörde sig på en halvtimme, kill me, vi stod i en kö som mirakulöst rörde sig igen. Vi kom in, ett förband spelade, ett till förband spelade, ännu ett förband spelade, men för i helvete ÄNNU ETT FÖRBAND?! Vi väntade. Sedan.

Pang! Där var de. Bara sådär. Stod på scenen och spelade. Mina gudar. Det var ett stort ögonblick för mig. Den kommande dryga timmen var jag som ett barn på julafton. Hoppade som en groda och skrek som en kråka. Sjöng med i alla låtar och svettades en nilflod.

Faktum är att de faktiskt var ännu bättre live än på skiva. Det var fullt ös och de fick verkligen med publiken. Vilken energi Hayley Williams har på scen, jag säger bara det.

Ignorance, Emergency, That's What You Get... de flesta av mina favoriter fanns där. Och så avslutades allt med extranumren (i omnämnd ordning): Decode, Misery Business, Brick By Boring Brick. Musikalisk orgasm.

En t-shirt och en plansch fick jag även med mig, som äkta fanmaterial.
Så nu kan jag dö lycklig. Så fort jag gift mig med Hayley Williams såklart.
And yes, it will happen.

Dagens visdomsord.

Bad is great compared to worse.

Think about it.

Här har ni en rolig länk också, bara för att inlägget blev så kort annars:
HAHA

Read it and weep...from laughter.

Utdrag ur en färsk msn-konversation med Yousef, angående meddelandehistoriken från msn som automatiskt sparas på min dator:

Peik säger:
*Filen med våra konversationer är dessutom störst av alla XD
*Men där var många gruppconvos med Oolez också
Yousef säger:
*mebe
Peik säger:
*Victoria är bara fyra, men det kanske beror på att vi inte har chattat på TVÅ VECKOR tydligen
*hahah
Yousef säger:
*fucking pedophile

Get it? Get it?! HAHA

What the buck.

Nu är det endast en fråga jag ställer mig, när jag sitter här i vintermörkret, med stearinljus och fjäderpenna i högsta hugg, och den är: Vad är det med alla dessa tjejer och deras blogginlägg om alla dessa så kallade pretty faces? Så här ligger det till nämligen.

Det finns hur många kvinnor som helst som jag tycker är sexiga bortom allt förstånd, fruntimmer vars händer jag skulle dö för att kyssa. Emma Watson till exempel. Eller varför inte Kristen Stewart, om vi ändå är inne på Twilight, min kära medelmåttiga blondin? Men håll för helsefyr den informationen för er sjävla, era förbannade kättjefulla käringar! Summa sumarum: I don't care!

En sak till: Vilka av er läsare gillar leverlåda? Kommentera jakande i så fall.

Helg av musik.

Nu i helgen blir det fullt upp, hörni. Berry High har som typ
Mini-Mariehamnsturnéjuttuserie!

Berry High spelar på Bastun fredagen den 27 november.
Vi är här en del av Bandkväll där även ett helt halvt tjog andra band deltar. Problemet är bara (och ja, jag tvingas medge att det är ett problem) att vi spelar sist i repertoaren, samt att evenemanget är drogfritt. Alla som är nyktra på en fredag klockan ett på natten är alltså välkomna till Bastun!
(Kommer vi att få publik? Knappast.)

Berry High spelar på Uncan lördagen den 28 november.
Här kan vi räkna med mer publik. Och även fast Uncan är en högstadie-profilerad lokal har bland andra min käre bloggkumpan lovat att bryta ålderskoden och bevista denna tillställning. Blir han och dennes flickvän de enda myndiga besökarna kommer de se lustiga ut.

Emellan dessa två spelningar ska jag dessutom smeka äldre människors öron med mitt spelande och min sång på ett 50-årskalas på Yrkesskolan. Känner på mig att söndagen kommer att bli en riktig degardag, för att ta igen all lathet jag missat under fredagen och lördagen.

You can't trust a vampire, trust me.

Twilight.

Igår kväll lade så Alex och jag all vår manlighet (den lilla vi har, ha!) åt sidan, drog fram mystäckena och kurade ner oss och såg Twilight. Samhällets tryck på oss blev till slut för stort för att låta bli att se denna för tonårstjejer nästan bibliskt upphöjda rulle. Och precis som jag riskerade, som jag förfarade, att kunde bli fallet, så gillade jag den. Starkt. Speciellt när Edward börjar klättra och hoppa bland träden i skogen, det skulle jag också vilja behärska. Men det är väl som en god medelmåttig blond kamrat sade: Har man ens en kvadratmillimeter av romantiker i sig, gillar man Twilight.

Så nej, det är inte bara för att Paramore har en låt med i soundtracket, det finns även andra orsaker.

In other news: Jag har fem spelningar av olika slag inom den närmsta veckan, med start imorgon. Samtidigt har en retsam natthosta slagit till mot mig, vilket är just typisk timing. Jag behöver rösten min nu. So now consider med a PANADOL HOT WARRIOR! WRAAAOOORR....